Juste!

Jag har ju glömt berätta, hon är dräktig! Och idag på dag 55.

Hon blev ju till slut brunstig av sig själv, och så klart är det på den brunsten hon tog sig. Jag är så glad! Och det verkar hon också vara. Det var så jag misstänkte det från början. Hon liksom lallade omkring utanför och verkade ovanligt positiv i allmänhet. Väldigt roligt.
Sedan tog jag ut veterinären för att ultraljuda. Jag var hemskt nervös för det eftersom jag ofta upplever veterinärer som lite hårdhänta och till och med småskrajja inför hästarnas reaktion. Redan på telefon fick jag frågan om hur hon reagerat på tidigare undersökningar, och när jag svarade att hon var ovan och lite rädd och osäker frågade de direkt hur hon reagerade på brems!
Men, det visade sig vara Upplands gulligaste veterinär som kom ut och hon gjorde det sååå bra! Firouzeh var lugn och trygg med henne hela tiden och det var inga problem alls trots att vi varken hade tvångspilta eller bundit upp henne.
Det var på dag 27/29 och föllisen var då 3cm stor och hade ett bankande litet hjärta som man såg på skärmen. Helt fantastiskt! Firouzeh visste nog redan allt det där, men jag blev alldeles knäsvag. Även om jag hade mina misstankar så är det helt fantastiskt att se den där lilla ungen. Naturen är fantastisk!


I den här magen växer en liten fölunge!


Årets tomatgardin...

...är uppe. Eller inne, kanske man ska säga. Det börjar ju bli kallare om nätterna så jag tänkte att det var lika bra att ta in tomaterna, så de får hänga i fönstret och mogna. Alla fick dock inte plats i köket. Roligt att ha många :) Dom är som godis!
Dessutom förbereder vi oss på att byta upp. Dra vidare. Prova något nytt.

Jag ligger i min säng och lyssnar på regnet. Då och då knäpper det till från spisen. Ibland känner jag mig så liten i den stora stora världen. I min lilla vagn och med min lilla häst. Det finns så många små små människor och djur. Vi kryllar omkring som i en myrstack.

Jag vill inte sova, jag vill vara vaken och lyssna på regnet. Känna på ensamheten. Det är skönt med höst.


Sagodrömmar

Jag har alltid älskat att läsa sagor. Ofta önskar jag också att verkligheten var mer lik sagornas värld. Även om den ofta är hemsk så känns den lite enklare, den är ofta väldigt svart-vit och det är tydligt vad man kämpar för.

Jag vet inte om det egentligen är bra att önska sig en mer svart-vit värld, antagligen inte. Men jag kan inte låta bli att ryckas med i sagorna. Ikväll var det Robin Hood-filmen jag tittade på. Hemsk, men så vacker! Jag tror att jag måste klä upp mig lite oftare och rida omkring i skogen med min pilbåge. Öva lite mer skytte. Och rida! Rida överallt, speciellt när det är dimma... Äta mat kring en öppen eld och sedan rida lite mer. Skapa oss ett eget äventyr...

Jag och Firouzeh utanför slottet, Yxtaholm, 2009

I skogen kring Bodarna 2008

Att säga nej

Hur gör man det egentligen, på ett bra vis? Problemet återkommer hela tiden i mitt liv, och jag mår dåligt av att känna att jag ”måste” komma på undanflykter istället för att säga att jag helt enkelt inte har lust. Jag är så orolig att andra ska bli ledsna då.

Min enda strategi för att klara det är att försöka tänka att jag är viktig, och att jag blir ledsen av att göra saker mot min vilja. Därför är det bättre att säga nej. Även om den andra personen kanske blir ledsen och besviken. Det handlar oftast om sådant som verkligen inte är mitt ansvar. Men ändå är det så svårt.

Jag hittar oftast på ursäkter ändå, och mår lite dåligt över det. Tvingas hitta på något annat, bara för att inte vara hemma vid den aktuella tidpunkten. Det blir ganska jobbigt i längden. Svårt att slappna av. Men hur gör man, för att slippa leva i flykt hela tiden?