Landet vs stan

Jag är verkligen ingen stadsmänniska. Erik bor ju för närvarande i en lägenhet i utkanten av Borlänge. Bra och praktiskt just nu egentligen, men fy vad jobbigt det är att vara i en lägenhet! Det känns så instängt, trångt och jag får huvudvärk av värmen och den dåliga luften. Efter att ha fakturerat och fixat med papper hela dagen åkte jag vid tretiden ut till skogen för att plocka bär och ta mig ett dopp i sjön. Vilken underbar känsla det var att slänga sig i det svala vattnet och simma en sväng! Efteråt kände jag mig som en ny människa och att sitta och plocka blåbär i en kraftledningsgata var så himla tyst och skönt. Naturen är verkligen det mest fantastiska som finns.

När Erik jobbat färdigt åkte vi tillbaka till sjön. Vi hade tänkt att bada, men när vi kom fram var allt så tyst och stilla och fint att vi bara satt och tittade istället. Jätteskönt. 
Min längtan efter att hitta något mer permanent ställe att bo på bara växer. Inte för att jag vistas i stan särskilt ofta eller mycket egentligen, men att slippa det i ännu större grad skulle vara toppen. Jag älskar landet, och skogen!

Söndag

Ännu en sväng till Dalarna. För att titta på torp till salu, fakturera utan att bara prokrastinera bort tiden istället och kanske försöka hinna slappna av lite mellan projekten.
Idag blev det nya skor inköpta ganska inpulsartat. Första gången på väldigt länge som jag köpt något nytt. Men för en gångs skull känns det ok. Skorna har tår och är väldigt tunna. Känns som att gå barfota fast utan att behöva oroa sig för att trampa på vassa saker. Väldigt lätta är de också. Känns som en liten energikick att ha på sig faktiskt. :) Jag inbillar mig att de är lite liknande barfotaboots för hästar, och gillar i så fall boots-grejen ännu mer. Bara man lyckas med något som håller sig kvar på hovarna utan att ge skavsår.
Det är ganska roligt att jag och Erik har likadana också. En känner sig lagom nördig och lite gullig. :)
Blåbärsplockning blev det som invigning för skorna, och sedan simmade vi i en jättemysig sjö. Till och med Erik tyckte att vattnet var varmt och det kändes så himla fint!

Nuläget

Firouzeh är kvar på Yxtaholm i väntan på ultraljud.
Jag är hemma vid vagnen och tittar till odlingarna och jobbar. Massor av jobb, massor av beslut och massor av saker jag borde göra.
Jag tänker att jag aldrig mer ska lämna bort min fyrbenting. Blir det inget föl nu ska jag ändå aldrig lämna iväg henne. Vi gör aldrig några mer försök om hon inte blir brunstig av sig själv. Och i så fall ska jag följa henne ner och vi ska bara vara där några dagar.
Jag trodde ju inte att det skulle bli såhär. Jag var övertygad om att det skulle gå fort och hon skulle komma hem igen. Känner mig lurad. 

På ett vis är det dock bra att hon är iväg, det är så torrt här att det knappt finns något bete. Jag har inte varit med om sån här torka i hela mitt liv, det känns som om vi bor på en savann. Allt är gult eller brunt utom skogen och mina envist vattnade odlingar.

Jag som längtat så mycket efter sommaren tycker just nu att den känns som en mardröm. Stressen tränger på i halsen och jag vill bara att allt ska ordna sig. Att jag kan sitta hopkurad framför en brasa och sticka eller brodera. Äta sallad. Tomater. Gå ut och krama Firouzeh. Borra in näsan i hennes päls. Känna att hon finns nära.

Men jag har ungefär en miljon saker att göra. Och fortfarande ingenstans att bo riktigt. Och ingen lust att laga mat och betala räkningar.

Firouzeh och månen

Plocka mölter

Obligatorisk syssla i Dalarna. Och jättemysig. Speciellt i år när det verkar vara hjortron-år och finnas hur många som helst. Jag vill koka sylt på dem och Erik vill göra likör, vi får väl se vilket det blir. ^^

Där satt visst näcken i en bäck

En trip till Dalarna

Hamnade i ett dansbandsinvaderat Malung, för att snida lite trähästar ett par dagar. Jag snidade mycket när jag var yngre, men nu har jag inte hållit på på flera år. Skräckblandad förtjusning är det väl som gäller, då jag har lite "dansbandsskräck". Ungefär alla andra musikstilar tilltalar mig mer... Min vi får se om jag ändrar mig efter veckan. Jag försöker att svälja rädslan, jag ska ju tälja och inte digga musik. ;)

Hittills har det dock bara blivit vanligt Malungs-häng. Besök i Eriks släkts stuga, kattungemys, loppis, bad och sol. :)

Betäckning

Firouzeh har inte visat någon naturlig brunst alls i år ju, så vi var in på seminstationen nu till slut och kollade henne. De visste inte varför, men tydligen är hon bara inaktiv just nu helt enkelt. Vi provade att spruta igång henne och nu brunstar hon, men om det finns något ägg vet vi ju inte. I alla fall så har vi betäckt, så får vi väl se hur det går.
Det är svårt att inte ha för höga förhoppningar och det är svårt att inte tvivla på det här med att spruta igång. Jag känner mig lite hopplös, och jag längtar så hemskt efter att få hem henne! Håll tummarna för att det går vägen.

Hade ingen annan bild på pappa Nipr än en stallgångsbild från i vintras, får försöka bättra mig med fotandet! :)

Alltid samma gamla kommentarer

Det är konstigt tycker jag, hur lite man behöver avvika från normen för att folk ska bli halvt förbluffade. Jag glömmer ofta bort det, eftersom jag sällan umgås eller åtminstone diskuterar mina livsvanor med andra än en relativt begränsad skara människor i min närhet. När man träffar andra brukar det dessutom vara genom något av mina intressen och ofta är de då mer toleranta.
Ibland kan det vara trevligt och roligt när folk blir förvånade, ofta blir de inspirerade, men ibland är det bara hemskt tröttsamt. Speciellt när det handlar om veganism/vegetarianism kan man bli illamående över en del typers sätt att tänka.
Idag fick jag dock några harmlösa men ganska uttjatade kommentarer;

(Jag äter på min falafelrulle jag köpt.)
Hen: -Äter du sånt där, jag trodde du bara åt nyttigt?!
Jag: -Nyttigt och vegetariskt är inte nödvändigtvis samma sak.
Hen: -Ojoj, du skulle sagt att den där egentligen är någon annans, då hade jag inte behövt oroa mig...!

Wtf? Oroa dig du för dina matvanor så oroar jag mig för mina... :S

Hen: -Hur går det, bor du i den där kojan nu?
Jag (med låtsad förvåning): -Min vagn menar du? Det gör jag, och det är himla fint.
Hen: -Men inte bodde du där i vinter? (gör stora ögon)
Jag: -Jo visst gjorde jag det. Det är inga problem. Funkar jättebra.
Hen: -Men hur mycket har du frusit då (ser ut som om hen kommit med en väldigt bra poäng)? Hehe...
Jag: -Åh, inte så farligt. Med vedspis värmer man enkelt upp 14 kvadrat vettu.
Hen: -Aha... (skrattar lite)

Mitt jättemysiga vinterhus :)

Just det där med konstant värme i sitt hus kopplat till hur lycklig man är känns väldigt märkligt tycker jag. Jag upplever att vedspis är fantastiskt och jag har aldrig varit så nöjd med mitt boende tidigare. Att det kallnar ibland och man får elda upp värmen igen finner jag väldigt charmigt. Varje gång värmen ökar infinner sig en slags lyckokänsla ju. Min tro är att människor i viss mån lurar sig själva med sina bekvämlighetskrav.

Vi har åkt förbi så mycket vackert!

Det känns så hemma när man är i en trakt längre från storstäder. Det märks verkligen att det är mycket mindre folk överallt. Det är en helt annan stämning. Det finns så mycket mer kvar från förr. Och så mycket klarare luft på nåt sätt. Just nu är jag helt såld. Obygd här kommer vi! Plocka fram någon gammal ödegård med tillräckliga beten så spänner vi för vagnarna direkt!
Det är ju så vackert i Hälsingland att man kippar efter andan.

Tystnad

Min farmor och farfars sommarställe ligger ganska enskilt ute i skogen vid en sjö. Det består av några små timrade stugor. Utedass och bara lite el från en solpanel. Tvättar sig gör man i sjön.

Det är så jag vill ha det. Underbart! Så skönt med tystnaden och lugnet. Visserligen bor jag ungefär så hemma också, men det är inte lika långt från "allt" utan påtagligt närmare en del "måsten" såsom jobb och livsval som tränger sig på.

Hela bygden vi befann oss i tycker jag också andades mer historia och värnande om ett mer fritt och till större del självförsörjande liv som de flesta i Sverige levde för inte allt för länge sedan. Jag ska inte glorifiera det för mycket, de fick slita hårt för sitt dagliga bröd, men den tiden fascinerar mig och jag längtar på något vis efter den friheten.

Hur som helst hade vi det skönt under helgen, det blev lite upptäcksfärd bland fäbodar och annat och naturligtvis bad och mönsterstickning! :)

Vi åkte en sväng till Hälsingland över helgen. För att det är vackert, för att hälsa på min farmor och farfar och för att leta lite efter livet. Kanske finns det där och väntar på oss?

Det var min första längre tur på motorcykel och jag måste säga att det faktiskt var ganska skönt. Åtminstone i det fina vädret vi hade så var det mycket roligare än att åka bil (vilket jag verkligen tröttnat på). Vinden i håret (jag hade så klart hjälm men det stack fram under :)) och man kände till och med en del lukter bra. Till exempel när vi åkte bredvid någon äng eller genom tallskog. Dessutom är den ju lite miljövänligare än bil ändå och det är ju alltid bra.