Dag 149

Firouzeh börjar bli riktigt rund om magen nu, samtidigt som jag idag tyckte att hon magrat av lite kring manken när jag red. Så det är alltså fölismagen som börjar synas! :) Kul och spännande tycker jag, men hon verkar inte påverkad direkt, pigg som en kanonkula när vi var ute och red och ville knappt skritta på vägen trots att det var läskigt halt på vissa ställen. Dags för broddar kanske...

Sista dagen av 2013 idag då. Ganska skönt ändå, det har varit ett tungt år för oss. Flytt hit och dit, rörigt med brunster och betäckningar och jobb och gud vet allt. Lera mörker och ett evigt släpande. Oro över vart vi ska ta vägen och hur vi ska klara oss. Men det har ju gått tillslut, och nu börjar snart ett nytt år. Då är vi nog starkare av alla erfarenheter och så har vi en ny familjemedlem på väg. Jag hade tänkt spendera mer kravlös tid med hästarna nästa år, och också med pilbågen, det har varit lite dåligt med sådant senaste tiden. Kvällen kommer vi spendera hemma och tolvslaget i hagen med hästarna. Jag hoppas att 2014 blir ett bra år.

Jag kastar mig in i debatten

Fast att det har varit på tapeten typ hur länge som helst tycks det blomma upp igen nu på bloggar lite här och var. Frågan om nosgrimmans vara och icke vara. Folk från alla delar av hästvärlden blir upprörda och tjafsar nåt enormt. Som alltid kring dessa fantastiska, mytomspunna sagodjur som vi lever med. :)

För mig är det självklart att rida utan nosgrimma. Om jag rider med bett vill säga, så jag är inte "emot" att ha en rem runt hästens nos i alla lägen. Däremot är jag emot att spänna igen munnen på hästen, speciellt när den har ett bett där i. Det säger sig självt tycker jag, och det är faktiskt nog illa att vi ofta tycker att hästar behöver ha bett i munnen. Att dessutom stänga igen munnen med en rem är bara omoraliskt.

Och nej, jag ser faktiskt ingen anledning till att spänna igen hästens nos med en achenrem eller remontgrimma, då tycker jag att en har gått för fort fram. Hävdar en att det är för att bettet ska ligga mer still så tycker jag att en är för hårdhänt, och kan en inte låta bli att vara det så får en antingen rida bettlöst eller skaffa en curbstrap såsom westernryttarna brukar. Väldigt bra liten rem som sitter mellan bettringarna under hästens haka och håller bettet på plats utan att stänga igen munnen det minsta.

Att hävda att det skulle vara estetiskt med nosgrimma är även det främmande för mig, jag tycker bara det ser klumpigt ut. Hästar är vackrast utan utrustning överhuvudtaget!

jord är liv

Planterade om lite växter ikväll, eller rättare sagt flyttade in några av mina kryddor, sådär i sista sekund. Malte har, ehm, ätit upp(!!!) flera av mina andra växter, bland annat en så himla fin Habanero, så jag ville ha in lite nytt i fönstren och samtidigt hjälpa dem att klara vintern (som i och för sig hittills varit helt otroligt mild).
Lyssnade samtidigt på Glesbygd´n, bland annat låten Blod (leta upp och lyssna, jag hittade den inte på youtube att länka till) och då kan jag inte låta bli att känna mig lite småreligös eller i alla fall andlig på något vis. 
Det finns ju som nästan inget mer livgivande än gröna blad. Jag tycker de känns som roten till allt. Allt vi äter börjar som gröna blad och de ger oss även luften vi andas och binder vatten och jord så att vi slipper bo i öken. När en pillar i jorden tycker i alla fall jag att en känner sig närmare sammanlänkad med jorden och livet. Det blir så närvarande på något vis.

Hitta kaninen ;)

Äntligen finväder :)

Och jag passade förstås på att hänga med hästarna i hagen och elda sly och bygga på vår foderhäck. :)

Lösdriftshäng i blötlandet

Äntligen verkar det som att hästarna börjar godkänna lösdriften! De har stått därinne bägge två flera gånger när jag gått förbi idag, men så klart var det bara Firouzeh när jag hade med mig kameran.
I och för sig var det typ helt vindstilla idag i kombination med ihållande regn och lera lera lera överallt på häststigarna, så det var kanske optimala omständigheter för att gömma sig lite i den nya trägrottan. Vet inte riktigt om en ska skratta eller gråta över det vädret, men det är väl bra att försöka se det positivt.

Julafton

Det blev ganska fint ändå, med julafton. Malte tog en dusch i regnet ute i trädgården och passade samtidigt på att förbättra andedräkten med lite av mattes kryddväxter. Sedan var det alldeles lagom att (efter att ha käkat lite på en dadelförpackning...) bara chilla lite på köksgolvet.

Jag släpade krukor, plastburkar och en himla massa tegel för att röja en ny del av tomten som jag sedan stängslade in. Inte jättestort men ändå tillräckligt för att hästarna ska få gå på lite fast mark och lite grönt julbordsgräs. Det tog typ hela dagen och jag blev rejält blöt.
 Känns lite märkligt att liksom släppa dem på nytt bete i slutet av december, men men. De blev nöjda och då är jag det också. <3

Kvällen kommer jag och Malte spendera hos vänner till mig och helt opretentiöst typ glo på film eller spela spel. Snajs hoppas jag, jag har gjort sallad med granatäpple och russin. (Men som alltid känns det lite sådär att vara ifrån hästarna, speciellt när det är mörkt, blåsigt och regnigt, men de ska väl klara sig...)

Är detta verkligen 2000-talet?

Fick igår höra den uttjatade och, som jag trodde, förlegade kommentaren att "min häst är en sån som du gärna får säga till på skarpen, det är bara bra om du dänger till henne ordentligt om hon inte sköter sig".
Jag blev lite ställd, men svarade att det sällan hjälper att bråka utan är bättre att vara lugn och trygg bara. Vet inte om det hjälpte direkt, hästägaren röt åt hästen flera gånger efter det ändå, men kanske att hon ändå skämdes lite?

Jag har svårt att förstå hur folk kan tro att hästar ofta jävlas och är beräknande. Varför skulle de vara/göra det liksom? Det är inget en direkt tjänar på. Jag upplever hästar som väldigt sociala och intelligenta och när de "bråkar" vid hantering/ridning så är det för att de inte förstår eller känner sig osäkra och rädda. Mot det hjälper inte bestraffning!

Hästfolk och vandringsleder

Vi har ett naturreservat nära oss med väldigt fina vandringsleder i som kommunen har gjort i ordning för allmänheten. Eller, snarare för en vald del av allmänheten. Exempelvis hästfolk är inte välkomna. De är så fruktansvärt emot hästfolk att de satt upp staket, arga skyltar och färister kring reservatet och lederna så att verkligen ingen ska kunna komma in.

Jag blir alldeles förstummad vid upptäckten. Varför i allsin dar är vi inte välkomna? Vad har vi gjort dem för ont? Hur kan man motivera det här när vi i Sverige har allemansrätten?

Att ryttare särskiljs från övriga som vill vistas i naturen är inget nytt, men jag förstår inte varför vi ska finna oss i den diskrimineringen.

”Det blir så lerigt av hästar” brukar det heta, men jag håller inte med. Varför skulle det bli mer lerigt av en häst än av en älg? Snarare tvärtom eftersom älgen är större, men älgar vill de minsann ha i skogen.

Att man rider klokt är för mig en självklarhet, jag vill inte heller att skogen ska trampas sönder. Att man rider lugnt och och inte gasar på med stora skodda hästar på blöt mark är självklart, även att man inte rider på samma ställe varje dag år ut och år in. Det ingår liksom i begreppet allemansrätt. Och gör man inte sådant så blir inte marken förstörd.

Jag tänker inte foga mig längre! Jag vill inte stå till svars för något som någon annan förstört, det har inte med mig och min häst att göra. Jag är trött på att som hästmänniska alltid vara diskriminerad överallt! Det är helt orimligt att förbjuda en hel (stor!) grupp av invånare att tillträda allmänna platser bara för att en liten skara har misskött sig!

Musikaliska Malte

Malte vill vara en del av vår lilla flock. Han är så himla social och charmar alla vi möter, och det blir en del. Han gillar nämligen inte att vara hemma själv utan följer hellre med om vi ska någonstans. Konstigt nog tycker han det är helt ok att åka bil, och att hoppa omkring på nya ställen är bland det bästa han vet! Så det är bara att vänja sig vid att ha honom med sig. Jag hoppas han inte blir alltför hörselskadad av att hoppa omkring när vi repar med bandet... Ljudet verkar nämligen inte störa honom alls utan han kikar gärna ned i tratten på saxofonen samtidigt som jag blåser. Tok-kaninen!

Luciadagen

Solen går ner så tidigt såhär års, men när den gör det på ett såhär vackert vis känns det mer okej. Även om december är en tung och mörk tid så känns den fin. Den är ju en del av kretsloppet. En del där mycket först får dö, för att sedan sluta i en stor fest när ljuset kommer åter och allt återföds.

Jag tänker mer och mer på naturens växlingar, och allt liv som existerar runt omkring oss. Den kraft som finns i naturen. I moder jord. Det känns som en trygghet för mig. Människan försöker bekämpa och övervinna naturen men så fort asfalten spricker så spirar det upp nytt grönt liv ur hålet.

Jag gillar inte att fira jul, men håller med om att det känns fint och rätt att fira när ljuset återvänder. Det är skönt att stanna upp och vara ledig ett litet tag mitt i mörkaste vintern och fira att ett nytt varv snart börjar. Antagligen har människor i alla tider firat detta.

Lite så tänker jag i år. Bojkotta konsumtionshelvetet julen och fira vintersolståndet. För det behöver man inte ha köttfest eller slå några rekord i konsumtion, det räcker med att stanna upp och andas. Finnas ett tag. Kanske göra en eld eller titta på stjärnorna.

En snöfri lucia

kan man ägna åt tex att mocka hagen. Tillsammans med sin solbadande häst som står och vilar bebismagen. Hur mysigt som helst! Faktiskt så gör det mig inget alls att snön försvann och dröjer lite, jag har så himla mycket att fixa med utomhus som går lättare så just nu.

Skogsdungen vi bor i är också helt ok fin att rida i, så jag och Firouzeh kryssar omkring i halsremmen och övar sidepass och att kliva upp på saker, som stenar och annat. Och hoppa stockar. Och göra tempoväxlingar. Lite ojämnt och lite grenar i vägen, men annars går det fint. Härligt med lite motivation igen!
Har också en del planer på bågskytte som dykt upp, så jag kanske borde inventera pilförrådet lite till kvällen...

Solnedgång

MysMalte

Norra Upplands mest bortskämda lilla kaninunge är lite trött. Men det är klart, man blir ju det av att åka med till stan två vändor, rejsa i omklädningsrummet på skroten, äta päron, tidningar och pizzakartonger, hålla koll på varje gång någon öppnar kylskåpsdörren och hoppa upp och ner från soffan och köksbordet. Och förstås extratvätta husse noga eftersom han hade rakat sig och använt nåt tokigt lödder. Speciellt när man har en spricka i ena frambenet och borde ta det lugnt egentligen.

Jag är så himla glad att jag tog hem den här lilla kaninen. Förstår egentligen inte varför jag inte skaffat kanin tidigare. Han är så rolig och söt och social. Det perfekta sällskapet. Möter mig alltid jätteglad när jag kommer hem och blir ännu gladare om han får följa med ut. Dessutom äter han bara samma mat som jag och hästarna.En riktig kompis! Jag tycker om honom typ hur mycket som helst. :)

Isolering till vattenbaljan

Jag fick ett ryck och gjorde äntligen slag i saken att göra en isolerad vattenbalja till hästarna. Det var ju dags nu med 10 minusgrader ute. Har egentligen tänkt på det sedan förra vintern, men bättre sent än aldrig. Använde en gammal spånskiva från skroten, överbliven isolering från vagnsbygget och lite plankstumpar. Bra att alltid spara överblivna bitar, kanske inte för korta, men sådär mittemellankorta i alla fall.
Jag gjorde helt enkelt en låda, fyllde med isolering och ställde i vattenbaljan. Sedan ställde jag den på en liten lastpall, tänker att det borde göra att det inte blir lika nedkylt underifrån. Blir spännande att se hur bra vattnet håller sig i nu.

Gullehästarna ville direkt provdricka. Eller snarare provstänka och leka med vattnet.... :)

Hästuppfostran och tillrättavisningar

Något jag tycker är tråkigt hos hästfolk är inställningen till tillrättavisningar och ev. bestraffningar av hästen. När man läser om människor som söker sig mot mer alternativa sätt att träna hästar återkommer en alltid till den frågan om hur en tillrättavisar hästen på ett schysst och rättvist sätt.
Den frågan är väldigt svår att besvara tycker jag, den som tvingas svara är inmålad i ett moraliskt dilemma på något vis. Den sekund du bestraffar hästen nedvärderas plötsligt den ömsesidiga kommunikation som annars premieras och hela idén om tvåvägskommunikation och om hästens åsikters värde ställs på spel.

Problemet med frågan är att den förutsätter att tillrättavisning och bestraffning måste förekomma i relationen mellan häst och människa. Eftersom att det tyvärr är den allmänna uppfattningen hos hästfolk.
Mitt svar på frågan skulle vara en motfråga; om du vill behandla hästen schysst och rättvist - varför då tillrättavisa eller bestraffa den?

Är det en reaktion från en signal från dig som hästen reagerat på, då använde du uppenbarligen fel signal. Ignorera hästens "felreaktion", prova ge signal igen och beröm då hästen uppträder som du vill.

Är det en reaktion på en signal från omvärlden som hästen reagerat på, varför behöver då du tillrättavisa? Det var ju inte något i er dialog som hästen reagerade på. Ingorera hästens "felreaktion" och börja prata om något annat så att den engagerar sig i er dialog istället.

Invändningen mot detta brukar vara att du inte bara kan ignorera att hästen sparkar dig eller springer över dig, men mitt svar är faktiskt att då står du på fel ställe vid fel tillfälle. En olycka kan givetvis hända, men att du viftar med armarna och kanske tjongar till en häst som är på väg att springa över dig så att den hejdar sig är inte en tillrättavisning utan en reflex för att inte göra illa dig. Det är inget du använder som pedagogiskt redskap för att lära hästen något.
Man bör även tänka lite före hästen och tex i situationer då hästen sannolikt kan bli rädd för något gå mellan hästen och den potentiellt "farliga saken", åtminstone i ett fall där man inte känner och har en relation till hästen. På så vis behöver du inte bestraffa eller tillrättavisa och heller inte riskera att göra illa dig. (Bestraffa aldrig en rädd häst!! Det spelar ingen roll om den är nära att springa över dig, ställ dig på rätt ställe, ta kontroll över situationen, men bestraffa för bövelen inte hästen!)


All forskning jag har läst, både på hästar, människor och andra djurslag, tyder på att bestraffning inte är något särskilt effektivt sätt att lära sig någonting på. Så varför använda det? Det skapar ju faktiskt ganska dålig stämning.

Mer snö!

Nu kommer väl snön på riktigt. Fast frågan är hur länge den tänker stanna, eftersom det är ganska mycket plusgrader. Men det blåser och snöar rejält i alla fall och bilar kör av vägen och folk blir utan ström.
Här har vi det ganska lugnt och skönt dock, det är fördelen med att bo inne i en liten skogsdunge. Hästarna tuggar hö och verkar nöjda, de står fortfarande hellre under en gran än i lösdriften och jag la täcke på min dräktiga lilla springare för säkerhets skull. Hon verkade inte direkt frysa men jag vill inte att hon ska bli stel. Och ska det snöa blötsnö hela natten är det bara bra om hon kan hålla sig torr.

Bus med finhästen

Jag tycker tyvärr att det är lite omotiverande att rida just nu. Det är mörkt, blött, lerigt och kallt och vi tvingas hålla oss på bilvägarna eftersom jag inte vågar riskera att det blir lerigt på de få skogsstigar som finns. Det märks lite grann på grannarna att det finns en konflikt mellan hästfolk och icke hästfolk. Synd!
Varken jag eller Firouzeh orkar skritta runt och hålla oss ur vägen för bilarna varenda dag, så idag blev det bara lite bus i trädgården. Som tur är var den lite frusen på ytan så den lilla gräsmatta som finns blev inte förstörd. Hon går lös och först busade vi lite från marken och sedan lite uppsuttet. Jag kände mig nämligen tvungen att sitta upp efter en stund för att få lite bättre koll då hon plötsligt drog en galopprepa iväg mot grannarna mitt under "arbetet". Lite mysigt ändå, för hon verkade så nöjd när hon kom tillbaka, men jag vill ju inte att grannarna ska gnälla på lösa hästar som far omkring...

Lösdriften är färdig!

Jippie! Det känns himla bra, och den är så fin så. Massor med härlig halm är det i den nu och jag försökte locka hästarna med hönät också, men hittills väljer de skogen istället. Kanske att jag skulle sova där själv istället då, blir lite sugen...
Det känns väldigt bra att skjulet finns nu ändå, speciellt om det ska bli snöstorm som det ryktas lite om. Hu, jag hoppas vädret tar det lugnt.

Så kom snön

Jag har haft lite panik över det senaste två dagarna, men efter att ha fått hem halm och lite mer foder och i alla fall plockat undan lite grejer på gården känns det helt ok nu. Det är ju vinter. Vi slipper leran och det blir ljusare. Det är ju ganska fint. :)
Men dagens snö är väldigt blöt, vi får väl se hur länge den ligger kvar.

Morgon

1a advent

Och hästarnas lösdrift är färdig! Till och med en lampa har de fått, som är ljusstyrd så den tänds när det mörknar. Toppen tycker jag.
Skjulet kanske inte är så vackert i andras ögon, det är ju byggt av en massa omaka plankor i olika färger som vi hittat här på gården, men jag tycker att det är bland det finaste jag sett! Det är ju rejält och stabilt och det känns så himla bra att hästarna kan gå in där om de vill och ha det torrt och vindskyddat. Bara halm att ligga på som saknas.

Vi tänkte ha lite invigning nu när det mörknat med lusernsmask och mineraler, men det hade inte hästarna lust med! De tittade förbi som snabbast med återvände sedan till sin favoritskogsdunge för tillfället eftersom det blåste mer eller mindre storm. Men där stod de nöjda och tuggade hö. Typiskt. Men nu har de en torr plats att ligga på imorn förmiddag i alla fall, om vädret lugnat sig då.

Stackars Malte

Vi tyckte lite synd om Malte med hans ben, så vi bestämde oss för att sova nere på golvet med honom. Det blev mycket uppskattat! I alla fall av Malte, Erik hävdar att han inte kunde sova så bra för att det var för hårt... Jag tycker att det var toppen i alla fall med en nöjd liten ninis som slickar en i pannan och sover på huvudkudden. :)

Oj oj

Hösten blåser på oss så att vi nästan måste hålla i oss för att inte blåsa bort och grenar, grannens tak och hela träd blåser av. Som tur var är alla vi kvar på Brunnaborg, hästarna hittade en plats med lite lä åtminstone och jag körde upp flera skottkärror hö dit.
Men stackars äventyrslystna kaninen Malte har troligtvis fått något över sitt ena framben och och kom hoppandes efter mig på tre ben plötsligt när jag rullade de där skottkärrorna.
Det blev att åka till veterinären och efter röntgen konstaterades att han hade fått två sprickor i benet. Stackars lilla tappra Malte verkade inte nedstämd för det utan skuttar på i rallyfart både upp och ner från stolar och annat fast på tre ben. Ett bandage fick han i alla fall, men sköterskorna verkade inte så vana att plåstra om kaniner så det trillade av innan vi ens hann hem. Jag gjorde ett nytt och spjälade benet med gamla glasspinnar. Så nu ser han ut som Kapten Krok med sitt hängande framben.

Resekorgen :)

Spjälat ben

Jag kan inte låta bli att reflektera lite över hur folk ser på kaniner ändå. Folket på veterinärkliniken var jättesnälla, trevliga och hjälpsamma, men deras reaktion på hur Malte hade skadat sig och hur vi har honom var om än inget illa menad, men ganska klassisk. Dels blir folk hemskt förvånade att man har en liten kaninunge lös i trädgården, speciellt om man bara haft den i fem veckor. Och dels får man direkt frågan om var han sover, när man berättar att han inte ens har någon bur! Eftersom vi inte hade någon resebur eller koppel eller så heller när vi åkte in. Han är ju världens tamaste och snällaste och vem vill sitta i bur liksom? Och, jag menar, vem vill sova i bur när man kan välja soffan eller köksmattan istället? Eller under diskbänken! Självklart har han en korg att kissa i och vara i om han vill, men sover gör han gärna i någon klädhög eller i någons famn.

Jag får lite ont i hjärtat

Hörde just på radion om hur rättegången mot några av Kallak-aktivisterna ska börja. Aktivisterna har protesterat mot den nya gruvan och anklagas för bland annat "förgripelse mot tjänsteman". Det känns så skevt att det är lite jobbigt att tänka på. Hur stora proportioner kan en "förgripelse mot tjänsteman" få ta i förhållande till förgripelsen på moder jord i och med ännu en gruva? Vilken domstol ska gruvbolagen ställas inför? Och när?

Det är alltid lite jobbigt att lyssna på radio tycker jag. Det är så mycket skevt som händer, och våra makthavare fattar så ofta helt tokiga beslut. Det känns så övermäktigt att rå på systemet och när jag tänker på det är jag faktiskt lite rädd för Domedagen. Finnbulvintern. Kommer det att räcka att leva på rotfrukter odlade under snön? Kan något (utom groddar, vilka snart tar slut) växa i evig vinter och utan solljus? Hjälp.

Elda! Och snart är skjulet klart...

Äntligen

Sol och fruset i marken! Åtminstone på ytan. Men tillräckligt för att jag och Firouzeh ska kunna utforska lite skogsvägar äntligen. Jag har inte vågat rida i den lilla skog som finns när det varit varmt och lerigt då det verkar lite klurigt med markägare och hästfolk här omkring och jag vill inte starta några bråk. Jag förstår att en inte vill ha sin skog sönderriden och respekterar det gärna. Men det verkar på grannarna som att det varit lite bråk kring sånt.

I alla fall så hittade vi en helt fantastisk väg idag! Längs med vattnet. Vilket vi fått höra av andra att det inte finns. Lite konstigt tycker jag. Men det var så fint att trampa omkring på mjuk mossa mellan träd och se Mälaren glänsa i solen. Lycka! Efter ett tag kom kanske förklaringen till varför grannarna tyckte det var omöjligt att ta sig fram, ganska branta bergknallar och klippor att klättra upp för. Tur att man har en terränggående häst. Hon är verkligen helt otrolig. Det var nästan så att jag trodde vi skulle gå omkull i en backe, men hon hävde sig upp, min lilla stridshäst. <3

Suck

Jag är så trött på att bo i en sån ovänlig värld. Ofta är jag bra på att stänga in mig i min lilla bubbla och inte tänka för mycket på det, men då och då tränger sig verkligheten närmare och den senaste veckan har den verkligen flåsat mig i ryggen.

När jag var med min träningshäst och dennes ägare på löshoppningsträning tex, så möttes vi av värsta sortens människor. Sådana som bara intresserar sig för lydnad och inte alls kommunikation. Som spänner ögonen i en och berättar att det är minsann såhär det går till i verkligheten, man ska inte tro något annat!
Det kändes hemskt och jag försökte föreslå lite mjukare och tydligare sätt att hjälpa hästen att förstå vad som väntades men då blev de sura. Efter att ha jagat och även piskat vår livrädda och förvirrade häst upprepade gånger talade hon om för oss att vi måste lära oss att det är viktigt att hästar går fram för framåtdrivande hjälper. Alltid minsann! Oberoende av omständigheterna.
Det gör ont i hjärtat att tänka på.

Och nu när jag googlade på hur man tränar småkaniner att bli rumsrena får jag nästan bara upp våldsamma straffande förslag och tips; "han måste förstå att nej betyder nej!", "ta honom hårt i nackskinnet och lyft honom till lådan", osv. Jag kände mig helt villrådig och drog en lättnadens suck när jag till slut hittade någon som skrev att små kaniner kan ha svårt att hålla sig och att det är bra att ha flera lådor så att den hinner fram. Fint och alldeles logiskt. Sorgligt att förre än en på tio tänker så bara...

Hur kan det ha blivit så fel från början? Varför strävar så många efter makt och är beredda att vara otrevliga och våldsamma på kuppen? Jag förstår inte!

Underbara november

Bara för att vi älskar mörker, lera och att släpa vattendunkar och mögligt foder så körde spolbilen av vägen igår. Och vägrar komma tillbaka. I alla fall om vår väg ska vara så usel (a la hippiestyle). Och i alla fall innan tjälen kommer.

Som tur var är jag ändå på ganska bra humör. Kanske för att jag just klämt i mig en massa sallad? :)

Kväll

Bygglampa är bäst! Idag var det så himla skönt att vara ute och jobba i mörkret, först mockade jag ett par kärror från hagen och sedan körde jag igång kompostkvarnen. Med tanke på hur mycket sly vi har och att vi loppisfyndat en kompostkvarn så tänkte jag göra en botten till lösdriften av nermald sly. Lite som att göra eget spån. (Såklart blir det halm ovanpå till pållarna.)

Nu försöker jag sticka sockar, men det är inte alla som håller med om att det är vad jag borde göra...

Skjulet

Eller ja, hästarnas lösdrift. Vi har kommit ganska långt med bygget, även om vi kanske ligger efter egentligen - det är ju ändå mitten av november, men jag är så himla nöjd! Jag tycker att det blir så fint och rejält. Och dessutom har vi byggt det för mindre än 2000kr, vilket alla sagt hela tiden att det är omöjligt. Men skam den som ger sig, man kan bygga jättebra grejer med nästan bara återvunnet material. Det enda vi köpt är lite virke till takstolarna, eftersom vi har bråttom och inte ville tumma på hållbarheten, "skor" till takstolarna och lite skruv. Resten är hittat och återvunnet. Lite här från gården och lite från skroten.

Det känns bra att hästarna har ett rejälare bygge än mitt hus nu. Bara delar av väggarna kvar. :)
(Men visst, det syns ju att det är byggt av hippies, det är större längst in än längst ut och väggarna ser lite lappade ut redan från början och i olika färger...)

Underbara häst

Jag och Firouzeh har alltid så mycket kul ihop. Det känns så skönt att vi är tillsammans. Även om det är bara vi nu på vår kulle och inga andra att rida med så är det i alla fall vi. Och det räcker. Jag känner mig alltid så trygg med min pålla och hon är absolut tillräckligt sällskap.
Idag var vi ute och skrittade i 2,5 timme och det var så himla härligt! Vi har inte hunnit med så mycket sånt på senaste tyvärr då det varit så mycket med byggande och fodrande och vattenhämtande och annat, men nu ska det bli ändring! Det märks verkligen att hon uppskattar att komma ut, nu när hagen är så lerig är det finfint att få fast mark under hovarna.

Det verkar inte finnas så jättemycket ridvägar häromkring tyvärr, men vi får väl traggla på bland biltrafiken. Vår kulle ligger ju vid vägs ände men när man vänder tillbaka på vägen trängs fina villor med åkrar. Fast det finns ganska fina grusvägar också, det såg vi lite av idag. Och de flesta bilister är snälla, trots att vi ser lite vilda ut.

Erik kom och mötte oss på hemvägen

Nöjdhästen

Hämta posten

Vem var det till?

Att ha kanin

Det är väldigt mysigt att ha en Malte som hoppar omkring i vagnen och undersöker allt. Sitter i vägen när man ska tända brasan och hoppar upp i knät om man dricker te.
Jag får dåligt samvete om jag är borta flera timmar men blir ordentligt välkomnad när jag kommer hem. Och så fort man är i kylskåpet och gräver så blir han hungrig och intresserad.

Han är duktig på att vara rumsren för att vara så liten tycker jag, men det kräver en lite av mig/oss som har honom. Det gäller nämligen att städa noga både i korgen och utanför för att han ska vilja plutta där i. Ganska bra egentligen för mig som annars kan vara lite stökig... Känner mig väldigt vuxen när jag hela tiden plockar undan och sopar upp spån från golvet, men det är ganska trevligt när det är fint.

Något jag förundras över är hur framåt och orädd han är lilla Malte. Jag har inte direkt någon erfarenhet av kaniner men har ju hört att de ska vara lite blyga och rädda av sig. Med Malte är det tvärtom, jag kan tycka att han är lite väl vild och bufflig, som när han absolut ska stå i vägen när man hugger ved eller sopar och alltid försöker krypa ut genom dörren när man stänger. Eller när han bits för att han inte tycker han får nog med uppmärksamhet. Dessutom blev han inte det minsta rädd när det var folk här och borrade för vår nya brunn trots att det lät jättehögt. Han kan också vara ute själv och leka i trädgården och hoppar då omkring överallt med en himla fart.

En vääldigt suddig bild från vår första kväll med Malte :)

Brunnsborrning

Idag var de och borrade för vår nya brunn. Lerigt blev det och massor av oljud förde det.
Och trots 70meter djupt hål så kommer inget vatten. Lite synd. Så de ska komma och spränga ytterligare djupare med vatten. Förstår inte riktigt hur det ska gå till, men tydligen är det säkert att vi kommer få vatten då.
Jag håller tummarna. Även om det faktiskt inte varit något större problem att klara sig utan vatten så skulle det vara skönt att slippa köra dunkar till hästarna hela vintern. Dessutom är det skönt att inte vara tvungen att åka någonstans flera dagar i veckan om man skulle vara ledig från lönekneg.

Vi var lite oroliga att vår tokiga lilla nya kaninvän skulle bli skraj för allt oljud, men inte då! Han skuttade omkring precis som vanligt och var väldigt besviken på att vi inte tyckte att han skulle vara ute... Tur det. :) Och hästarna tog förstås det hela med ro, även om de verkade undra vad det skulle vara bra för.