Årets sista dumpstring

Var rätt spontan och blev ganska lyckad! Massor med apelsiner och annat gott. Tyvärr fick vi lämna massor eftersom vi inte hade tillräckligt med kassar trots att vi hittade en extra och en kartong i containern.
Dessutom blev det ett ovanligt tidigt dyk eftersom affärerna stängde tidigt och folk verkade upptagna av nyårsfirande så vi var hemma redan vid halv nio med våra fynd. Väldigt skönt tycker jag som brukar bli jättetrött annars.
Humöret gled upp på topp och man är ju ganska pepp på dykning för tillfället!
Det blev dock mindre kaos i vagnen med juicepressning, basilikatorkning, kolakokning och varma mackor-tillverkning. Just the way I like it! :)






Grattis på min födelsedag!

Inte för att det är kul att bli äldre direkt, men det var ganska roligt att träffa gamla vänner som jag inte träffar så ofta annars. Och jag fick en ny kamera av mina snälla föräldrar! En systemkamera! Perfekt eftersom att min gamla kamera precis gått sönder fast att jag är himla sugen på att fota lite mer igen. Yay!



Julen

Jag känner mig inte alls intresserad av julen det här året. Det är väl iofs inget ovanligt, jag har tröttnat mer och mer de senaste åren. Det känns faktiskt bara hemskt och jobbigt med all konsumtionshets i samband med firandet. Det blir i princip omöjligt att åka bil kring stan för att så många är ute och de flesta upplevs mer stressade än lyckliga.
Men jag har (i år igen) lyckats smita ifrån firandet och hoppas på en kul och lugn helg hemikring med hästarna och min käre bror på besök. Kanske lite dumpstring och ljusstöpning. Och jobba undan de där sista papperna till företaget och dra lite el i vagnen. Som en vanlig helg utan något planerat med andra ord. Skönt!

Blandade känslor

Jag börjar inlägget med en riktig vagnsbyggarlåt - Framåt tillsammans med Jordbandet. Moder jord kollektivets egna band. Himla fint och inspirerande tycker jag!

När man är i ett uppbrott såhär blir det så väldigt mycket att fundera kring. Stora och svåra frågor! Vart ska vi bo nu? Vad ska vi göra? Vilka är vi? Vad vill vi med livet egentligen?!
Jag har väldigt lätt att känna ångest och stor uppgivenhet när vi inte har något tydligt att följa! Det känns konstigt att skriva att jag inte har en aning om vad jag vill, eller ens vem jag ska göra det med. Varje gång jag känner efter längtar jag efter olika människor och var jag ska bo har jag ingen aning om alls.

Det enda jag vet är att jag vill vara närmare mina hästar och att jag vill bo i min vagn. Och det är väl tur det åtminstone. Men jag önskar att det uppenbarade sig något mer alternativ och att vi här på Tisslinge kunde bestämma hur vi ska ha det.

Vi
Men jag tror att det skulle vara spännande att bo i ett riktigt kollektiv. Åtminstone om de övriga är intresserade av att dricka te och prata om livet och vad sanning är. Hemskt svåra funderingar men ju verkligen sånt som präglar min vardag. Att bo i vagn på ett kollektiv känns dessutom som ultimat eftersom man har sitt eget krypin men sällan behöver vara helt ensam utan för det mesta kan hitta någon/några att umgås med.

Mitt i all röra...

Det mesta känns upp-och-ner här för tillfället. Det är ju lite som att någon ryckt bort mattan under våra fötter. Det är ganska tufft att precis starta företag eller plugga heltid om allting är som det brukar men den mesta tryggheten i vår vardag har rasat för tillfället. Vi letar nytt boende för oss och hästarna med ljus och lykta men som det är nu har vi ingenting på gång. Inte ens något som vi tittat på och gillat men inte fått. Det verkar inte finnas någonting som passar oss, även om vi inte har så höga krav. Alls faktiskt.
Men mitt i allt känns det så skönt att jag har vagnen. Visst river flytten upp saker, men det är inte alls detsamma som att lämna ett hus för ett annat. Vagnen har verkligen blivit min trygga punkt mitt i allt. Det är underbart att ha ett eget krypin att ta med sig!


Morby

Skogen dit vi flyttat är helt fantastisk! Vit och snötäckt ruvar den på en bomullsmjuk tystnad att rida omkring i. Över stubbar och stenar och under valv av snöklädda träd. Alla ljud blir dämpade och det känns som om världen utanför försvinner! Det finns bara vi och hästarna och ett och annat rådjur som skuttar förbi. Djurstigarna korsar våra och snirklar sig bort mellan träden. Vi har bestämt oss för att öva barbackasitsen lite nu ett tag och kajkar därför allt som oftast omkring utan både sadel och huvudlag. Hästarna frustar och njuter och känslan av frihet och lätthet är slående.

Stall vs. lösdrift

Eftersom vi inte har haft någon lösdrift på det nya stället så har vi tvingats stalla in hästarna tills vi löst det med en ligghall ute. Tråkigt men inte mycket att göra åt. Vi måste ju följa lagen och tydligen finns det flera grannar i området som brukar kolla upp gårdarna nära och anmäla om någon verkar smita. Lite löjligt känns det dock att människor tror att hästarna hellre vill stå inne i en liten låda än vara ute när det fortfarande är 10grader varmt och de har fri tillgång på foder samt gräs som växer i hagen vilket var läget när vi flyttade in. Men lag är lag.

Hästarna verkar dock inte alls imponerade av lagen. Första kvällen gick det bra att få in dem men de verkade helt förtvivlade när de insåg att vi skulle lämna dem i boxarna. I den stunden var det lätt att känna sig som en hemsk förrädare. De kan verkligen inte förstå varför de måste vara ensamma i varsin liten trång box när det finns en hel hage utanför!

Ofta upplever man hästar annars vara ganska nöjda med att få komma in och kissa i halm och äta lite kraftfoder, även om de inte nödvändigtvis alltid vill stå kvar i boxen hela natten. De flesta är vana sedan de var små att det är så och hästar är vanedjur, de vill att man ska följa rutinerna och att inget ska ändras för mycket. Både Firouzeh och Sapone har ju tidigare stått på stall och det har egentligen inte varit något problem rent psykiskt, mer bara lett till svullna ben och stelare hästar.

Men nu hade de alltså bestämt sig för att de var utedjur. De ville hålla ihop sin flock och inte stå stilla inne hela natten och stirra på en vägg. Följande kvällar fick vi hämta dem längst bort i hagen och släpa in dem. Andra kvällen fick vi inte ens tag på Karins unghäst förrän vi var vid grinden med de andra och han insåg att han ville följa flocken.

Jag grät när vi kom hem. Och innan vi åkte. Klumpen i magen ville inte försvinna. Kände mig så himla maktlös! Första veckan på stall var väldigt påfrestande för oss alla tror jag.

Nu har de stått på stall i tre veckor, och även om det inte är poppis (vi får fortfarande hämta dem längst bort i hagen) så verkar det som mer ok. Ingen av dem gillar att vara i boxarna men de är inte hysteriska längre i alla fall. Dessutom har vi fått låna en container av min far över vintern så det ska inte vara såhär för evigt, utan som tur är verkar en bättre lösning vara inom räckhåll. Vi kommer igen!

Bild från sista dagen på Tisslinge på mig och min lilla favorithäst :)

Det blir inte alltid som man tänkt sig....


Det var ju bestämt att vi skulle bo kvar på Tisslinge tills Karin pluggat klart (2,5 år till) och därför hade vi ju grävt grönsaksland, snickrat på uthus och lagt tegel på parkeringen.
Liite ångest över det har jag haft, eftersom jag faktiskt gillar att vara på väg. Det känns lite jobbigt att hänga kvar på samma ställe för länge. Varför vet jag egentligen inte, jag är väl en orolig själ eller nåt.
Men, på grund av lite ändrade omständigheter så bestämde vi oss hastigt för att flytta ändå. Först hästarna, eftersom vi inte har någon annan stans att flytta där vi alla kan vara tillsammans. Ganska otroligt ändå att vi lyckades hitta något nytt till dem på en vecka.

Det blev en gård 3,3 km bort från oss, där de tidigare haft travhästar men nu har det tomt. Otroligt lyxigt med ett "eget" stall på 15 boxar och väldigt fina hagar till hästarna.
Tyvärr finns där ingen lösdrift än så vi får ha dem installade på natten, vilket har varit väldigt tråkigt. Tanken är dock att vi ska försöka ordna en lösdrift så fort som möjligt.

Förra helgen var det så dags att rida över hästarna till sitt nya hem och trots lerigt och regntungt väder var stämningen på topp! Världens bästa Erik var med och hjälpte till att bära och ta lite kort. :)




Varför?

Varför verkar så många ha så stora problem med att en del är eller beter sig annorlunda än normen? Varför verkar de bli så otroligt störda av det? Jag förstår verkligen inte det!
Så länge man är snäll och vänlig och gör sitt bästa så tycker jag faktiskt att man får vara precis som man vill. Det är ju bara bra om alla inte är helt lika och vill samma saker! Men överallt möts man av detta enorma motstånd! Ibland är det så svårt att förstå varför det skulle vara befogat. Det är verkligen synd att så många verkar känna sig trängda eller störda av allt som inte följer normen, och det är verkligen obehagligt hur vassa taggar de plötsligt får utåt.
Hur ska vi kunna få fred på vår jord om många är så rädda för sådant som är annorlunda att de reagerar offensivt och aggresivt?!

Plötsligt så var vintern här

Och även om den till viss del är kall, mörk och hemsk så är den väldigt vacker... Och min lilla vagn ser väldigt hemtrevlig ut att komma hem till när det ryker ur skorstenen. :)